Jag är en liiten kaniiiin, vanlig fast ovanligt fiiin.
Nu är det sju arbetsdagar kvar. Sen är det tamejfan semester. Och det ska bli så skönt.
Hinner se Lovisa 1½ dag efter hon kommit tillbaka från sin semester och när jag går kommer Jiinni tillbaka. God damn, I said God damn:D
Jag peppar dock på BBQ. 22a augusti smäller det. Alla människor som kommer från andra städer.
Har en ''söndag'' idag igen. Känns rätt ofattbart på något vis och jag kan inte smälta tankarna och känslorna som egentligen bara finns där för, ja, jag vet inte vad.
Bubbly, bubbly. Som en fis på tvären kan man säga.
Jag satt och läste en sak jag skrivit för nästan ett år sedan när det rörts om i grytan en del och jag hade svårt att processa en del saker.
And know? Jo, jag har märkt att jag är ganska rädd att släppa på spärrarna då jag gjort det på tok för många gånger och fått bakslag.
Konstigt hur man kan ha varit så öppen tidigare och nu är man nästan helt sluten.
Jag har ju lite av det där kvar men det är lite skrämmande att släppa in trots allt.
Men egentligen är det bara viljan som sätter gränserna, eller häver dem är väl mer rätt sagt.
Ärligt talat vet jag inte ens själv vad jag snackar om nu. Sjukt förvirrande även för mig. Men jag antar att det är en del jag vill få ut, fast subtilt. Subtilt kan vara bra. Men egentligen borde jag låta det här komma ut på ett kreativt sätt. Men det är lite sent för det nu.
Det är vid såna här tillfällen allt känns så skönt. Man sitter och skriver oavbrutet och det flyter på utan avbrott. Lättnadens stund är kommen.
Nu är det dags att öppna en öl, bara én, och skölja bort det oroliga och hoppas att det lägger sig nu.
Tack.
Falling slowly, eyes that know me.
torsdag 30 juli 2009
måndag 27 juli 2009
Va hende?!
Efter en förjävlig natt sitter jag och inväntar klockans övergång från 17 till 18.
En timme kvar. Bit ihop!
Jag är så fruktansvärt trött så jag vet inte var jag ska ta vägen.
Precis innan jag somnar så tycker jag mig höra någon viska mitt namn.
Förmodligen var det en halvdröm. Eller en dröm i vaket tillstånd.
Uppfattade det som en tjejröst och konstaterade att det kunde vara två tjejer.
Av nån anledning fick jag för mig att det var en person som dött som försökte kontakta mig.
Så nu på morgonen var jag tvungen att höra med ena av de två om hon levde.
Och det gjorde hon. Den andra återstår å se huruvida hon lever eller inte:D
Sjukt tung dag på jobbet då jag hade riktigt svårt att slappna av och somna om.
Låg vaken ett bra tag och väckarklockan ringde högre och jobbigare än vanligt.
God Afton
En timme kvar. Bit ihop!
Jag är så fruktansvärt trött så jag vet inte var jag ska ta vägen.
Precis innan jag somnar så tycker jag mig höra någon viska mitt namn.
Förmodligen var det en halvdröm. Eller en dröm i vaket tillstånd.
Uppfattade det som en tjejröst och konstaterade att det kunde vara två tjejer.
Av nån anledning fick jag för mig att det var en person som dött som försökte kontakta mig.
Så nu på morgonen var jag tvungen att höra med ena av de två om hon levde.
Och det gjorde hon. Den andra återstår å se huruvida hon lever eller inte:D
Sjukt tung dag på jobbet då jag hade riktigt svårt att slappna av och somna om.
Låg vaken ett bra tag och väckarklockan ringde högre och jobbigare än vanligt.
God Afton
söndag 26 juli 2009
Va hende?!
Bakisdag utan att vara bakis men känslan av ensamhet stryker sig mot en.
Värme. Närhet. Hud. Ge mig lite av det nu.
Sexy Mama i all ära men det är inte samma sak.
Just nu springer hon bara runt i lägan och jävlas med mig dessutom.
Lägga sig lite i fosterställning och drömma sig bort. Drömma om det som jag tror är rätt.
Kanske är det som så att det bara är en fixidé, jag är dock inte så säker på det.
Det känns ju så bra. Fast samtidigt känns det ju dumt eftersom det är så oerhört avlägset.
I stort sett omöjligt. Det har man ju kommit fram till och konstaterat.
Surt sa räven.
Men frågan är ju varför det alltid är så, att man lockas till det förbjudna?
Så har det varit länge och faktiskt oftast.
Dumt kan man tycka men häpphäpp!
What makes her come and what makes her stay?
Värme. Närhet. Hud. Ge mig lite av det nu.
Sexy Mama i all ära men det är inte samma sak.
Just nu springer hon bara runt i lägan och jävlas med mig dessutom.
Lägga sig lite i fosterställning och drömma sig bort. Drömma om det som jag tror är rätt.
Kanske är det som så att det bara är en fixidé, jag är dock inte så säker på det.
Det känns ju så bra. Fast samtidigt känns det ju dumt eftersom det är så oerhört avlägset.
I stort sett omöjligt. Det har man ju kommit fram till och konstaterat.
Surt sa räven.
Men frågan är ju varför det alltid är så, att man lockas till det förbjudna?
Så har det varit länge och faktiskt oftast.
Dumt kan man tycka men häpphäpp!
What makes her come and what makes her stay?
onsdag 15 juli 2009
Va hende?
Jag kan, på riktigt, inte förstå det.
En så starkt lysande stjärn som föll för tidigt.
Alltid glad. Alltid rolig. Så sjukt begåvad på din planka.
Hade verkligen sett framemot att träffa dig på BBQ.
Vila nu. Hoppas du finner ro.
lördag 13 juni 2009
Va hende?!
Var det att säga för mycket?
One may never know. Nåja, det är som det är och saker och ting förändras hela tiden.
Det gäller att balansera på orden och tänka var man egentligen skall sluta.
Jag kan säga att jag många gånger har gått över den hårfina linjen. Stjälper istället för hjälper.
Mig själv och andra. Mest mig själv förvisso. Men i slutändan så blir det bra.
Och det är en sak som är fascinerande, hur mycket det än gått åt pipan så löser det sig Alltid.
I varje skugga finns någon form av ljus.
Så mycket tankar och känslor och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer.
Det jag kan konstatera åtminstone är att det är sjukt frustrerande och jag vet inte alls var jag ska ta vägen.
Ibland vore det bra med en instruktionsbok för livet. Fast bara ibland.
Annars hade det ju inte varit något spännande:)
Am I?
Really?
One may never know. Nåja, det är som det är och saker och ting förändras hela tiden.
Det gäller att balansera på orden och tänka var man egentligen skall sluta.
Jag kan säga att jag många gånger har gått över den hårfina linjen. Stjälper istället för hjälper.
Mig själv och andra. Mest mig själv förvisso. Men i slutändan så blir det bra.
Och det är en sak som är fascinerande, hur mycket det än gått åt pipan så löser det sig Alltid.
I varje skugga finns någon form av ljus.
Så mycket tankar och känslor och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer.
Det jag kan konstatera åtminstone är att det är sjukt frustrerande och jag vet inte alls var jag ska ta vägen.
Ibland vore det bra med en instruktionsbok för livet. Fast bara ibland.
Annars hade det ju inte varit något spännande:)
Am I?
Really?
måndag 8 juni 2009
Va hende?!
Jag har ingen ursäkt, det bara blev såhär. Jag skriver Ännu en gång.
En ond cirkel är vad det är!
Och äntligen fick jag ur mig det. Även fast det inte var den bästa situationen.
Men det var skönt. Fruktansvärt skönt.
I övrigt så har skrivandet kommit igång nu. Musik och text bara strömmar ur en.
En låt är jag, i stort sett, klar med och efter lite begrundande och analyserande av vad jag faktiskt skrivit så såg jag den röda tråden till var inspirationen kom ifrån. Väldigt aktuellt och passande till det här.
Det är fruktansvärt fascinerande hur det undermedvetna jobbar. Bearbetar och analyserar.
Jag är ofta väldigt självkritisk och tycker alltid att det ska vara perfekt och att man kan göra det bättre hela tiden. Frågan är om det faktiskt är självkritik?
Det lutar mer åt perfektionism. Eller passion.
Passion kan det vara, att göra det jag kan jag göra till det yttersta. Jag gillar det också, att göra allt så bra som möjligt. Att få lön för mödan. Lägga ner energi och se slutresultatet. Det är min belöning.
Lite förvirrande är det samtidigt som jag faktiskt är helt klar i huvudet. Och helt klar var jag står, med ett motsägelsefullt Tror jag. Tids nog faller dock alla bitar på plats, det får helt enkelt visa sig vad som händer och sker.
Människor är intressanta. Jag tycker det är fruktansvärt roligt att läsa av människor. Samtidigt är det underhållande att jag i vissa situationer har oerhört svårt för det. Saker som kanske är uppenbara för vem som helst är för mig obefintligt. Min blind-spot, so to speak.
Sway my way.
En ond cirkel är vad det är!
Och äntligen fick jag ur mig det. Även fast det inte var den bästa situationen.
Men det var skönt. Fruktansvärt skönt.
I övrigt så har skrivandet kommit igång nu. Musik och text bara strömmar ur en.
En låt är jag, i stort sett, klar med och efter lite begrundande och analyserande av vad jag faktiskt skrivit så såg jag den röda tråden till var inspirationen kom ifrån. Väldigt aktuellt och passande till det här.
Det är fruktansvärt fascinerande hur det undermedvetna jobbar. Bearbetar och analyserar.
Jag är ofta väldigt självkritisk och tycker alltid att det ska vara perfekt och att man kan göra det bättre hela tiden. Frågan är om det faktiskt är självkritik?
Det lutar mer åt perfektionism. Eller passion.
Passion kan det vara, att göra det jag kan jag göra till det yttersta. Jag gillar det också, att göra allt så bra som möjligt. Att få lön för mödan. Lägga ner energi och se slutresultatet. Det är min belöning.
Lite förvirrande är det samtidigt som jag faktiskt är helt klar i huvudet. Och helt klar var jag står, med ett motsägelsefullt Tror jag. Tids nog faller dock alla bitar på plats, det får helt enkelt visa sig vad som händer och sker.
Människor är intressanta. Jag tycker det är fruktansvärt roligt att läsa av människor. Samtidigt är det underhållande att jag i vissa situationer har oerhört svårt för det. Saker som kanske är uppenbara för vem som helst är för mig obefintligt. Min blind-spot, so to speak.
Sway my way.
torsdag 4 juni 2009
Va hende?!
På ett bananskal jag ramlade in, trots att blogg-grejen inte riktigt varit för mig.
Visst, jag har kollat en del bloggar sporadiskt. Väldigt sporadiskt.
Jag har aldrig förstått tjusningen med det hela.
Oftast handlar det om vad människor gjort om dagarna, hur de mår, vad som händer och hur de bearbetar olika svårigheter och problem.
Men ärligt talat, den informationen kan man ju få om man faktiskt pratar med personen i fråga.
Det är bara en till del som gör att människor slipper prata med varandra.
En del använder fenomenet för att snoka, hålla koll på människor, bli inspirerade och låta kreativiteten flöda på ett annat vis än innan. De är väl de bloggarna som kanske lockar mig mest, de praktiska. Om man nu kan kalla det för praktiskt. Jag sitter ju förvisso inte och söker aktivt efter denna typen av bloggar. Jag söker inte alls. Utan, såsom detta, ramlar jag in på ett bananskal.
Jag ska väl inte ljuga. Jag tycker trots allt att bloggandet fascinerar. Motsägelsefullt va?
Man blir lite lockad när man går in på någon sida och man ser xxxx.blogspot.com och klickar sig vidare, kikar och läser, kollar kommenter.
Det har blivit så stort, så utsträckt, på allas läppar och folk har(skrattretande nog) titeln Bloggare.
Alex Schulman, Blondin-Bella, Linda Rosing och listan kan göras längre.
Kanske kommer även jag tillhöra den skaran?
Nej, jag har nog inte riktigt orken att vara stressad över delen att uppdatera så mycket som möjligt för att få så många anhängare som möjligt som följer mig med andakt, som vill läsa vartenda litet ord som skrivs av Hr. Lovén.
Nej, det här kan vara första och sista inlägget. Men det är ju sånt man inte vet.
Jag ska inte lova något för trots att jag, som sagt, inte gillar hela fenomenet så sitter jag ändå här och skriver ett oerhört långt inlägg helt utan bakgrund och tanke.
På återseende?
Visst, jag har kollat en del bloggar sporadiskt. Väldigt sporadiskt.
Jag har aldrig förstått tjusningen med det hela.
Oftast handlar det om vad människor gjort om dagarna, hur de mår, vad som händer och hur de bearbetar olika svårigheter och problem.
Men ärligt talat, den informationen kan man ju få om man faktiskt pratar med personen i fråga.
Det är bara en till del som gör att människor slipper prata med varandra.
En del använder fenomenet för att snoka, hålla koll på människor, bli inspirerade och låta kreativiteten flöda på ett annat vis än innan. De är väl de bloggarna som kanske lockar mig mest, de praktiska. Om man nu kan kalla det för praktiskt. Jag sitter ju förvisso inte och söker aktivt efter denna typen av bloggar. Jag söker inte alls. Utan, såsom detta, ramlar jag in på ett bananskal.
Jag ska väl inte ljuga. Jag tycker trots allt att bloggandet fascinerar. Motsägelsefullt va?
Man blir lite lockad när man går in på någon sida och man ser xxxx.blogspot.com och klickar sig vidare, kikar och läser, kollar kommenter.
Det har blivit så stort, så utsträckt, på allas läppar och folk har(skrattretande nog) titeln Bloggare.
Alex Schulman, Blondin-Bella, Linda Rosing och listan kan göras längre.
Kanske kommer även jag tillhöra den skaran?
Nej, jag har nog inte riktigt orken att vara stressad över delen att uppdatera så mycket som möjligt för att få så många anhängare som möjligt som följer mig med andakt, som vill läsa vartenda litet ord som skrivs av Hr. Lovén.
Nej, det här kan vara första och sista inlägget. Men det är ju sånt man inte vet.
Jag ska inte lova något för trots att jag, som sagt, inte gillar hela fenomenet så sitter jag ändå här och skriver ett oerhört långt inlägg helt utan bakgrund och tanke.
På återseende?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)