Va hende?!

På ett bananskal jag ramlade in, trots att blogg-grejen inte riktigt varit för mig.
Visst, jag har kollat en del bloggar sporadiskt. Väldigt sporadiskt.
Jag har aldrig förstått tjusningen med det hela.
Oftast handlar det om vad människor gjort om dagarna, hur de mår, vad som händer och hur de bearbetar olika svårigheter och problem.

Men ärligt talat, den informationen kan man ju få om man faktiskt pratar med personen i fråga.
Det är bara en till del som gör att människor slipper prata med varandra.
En del använder fenomenet för att snoka, hålla koll på människor, bli inspirerade och låta kreativiteten flöda på ett annat vis än innan. De är väl de bloggarna som kanske lockar mig mest, de praktiska. Om man nu kan kalla det för praktiskt. Jag sitter ju förvisso inte och söker aktivt efter denna typen av bloggar. Jag söker inte alls. Utan, såsom detta, ramlar jag in på ett bananskal.

Jag ska väl inte ljuga. Jag tycker trots allt att bloggandet fascinerar. Motsägelsefullt va?
Man blir lite lockad när man går in på någon sida och man ser xxxx.blogspot.com och klickar sig vidare, kikar och läser, kollar kommenter.
Det har blivit så stort, så utsträckt, på allas läppar och folk har(skrattretande nog) titeln Bloggare.
Alex Schulman, Blondin-Bella, Linda Rosing och listan kan göras längre.

Kanske kommer även jag tillhöra den skaran?
Nej, jag har nog inte riktigt orken att vara stressad över delen att uppdatera så mycket som möjligt för att få så många anhängare som möjligt som följer mig med andakt, som vill läsa vartenda litet ord som skrivs av Hr. Lovén.
Nej, det här kan vara första och sista inlägget. Men det är ju sånt man inte vet.
Jag ska inte lova något för trots att jag, som sagt, inte gillar hela fenomenet så sitter jag ändå här och skriver ett oerhört långt inlägg helt utan bakgrund och tanke.

På återseende?