Va hende?!

Var det att säga för mycket?
One may never know. Nåja, det är som det är och saker och ting förändras hela tiden.

Det gäller att balansera på orden och tänka var man egentligen skall sluta.
Jag kan säga att jag många gånger har gått över den hårfina linjen. Stjälper istället för hjälper.
Mig själv och andra. Mest mig själv förvisso. Men i slutändan så blir det bra.
Och det är en sak som är fascinerande, hur mycket det än gått åt pipan så löser det sig Alltid.
I varje skugga finns någon form av ljus.

Så mycket tankar och känslor och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer.
Det jag kan konstatera åtminstone är att det är sjukt frustrerande och jag vet inte alls var jag ska ta vägen.
Ibland vore det bra med en instruktionsbok för livet. Fast bara ibland.
Annars hade det ju inte varit något spännande:)

Am I?
Really?

Va hende?!

Jag har ingen ursäkt, det bara blev såhär. Jag skriver Ännu en gång.
En ond cirkel är vad det är!

Och äntligen fick jag ur mig det. Även fast det inte var den bästa situationen.
Men det var skönt. Fruktansvärt skönt.

I övrigt så har skrivandet kommit igång nu. Musik och text bara strömmar ur en.
En låt är jag, i stort sett, klar med och efter lite begrundande och analyserande av vad jag faktiskt skrivit så såg jag den röda tråden till var inspirationen kom ifrån. Väldigt aktuellt och passande till det här.
Det är fruktansvärt fascinerande hur det undermedvetna jobbar. Bearbetar och analyserar.
Jag är ofta väldigt självkritisk och tycker alltid att det ska vara perfekt och att man kan göra det bättre hela tiden. Frågan är om det faktiskt är självkritik?
Det lutar mer åt perfektionism. Eller passion.
Passion kan det vara, att göra det jag kan jag göra till det yttersta. Jag gillar det också, att göra allt så bra som möjligt. Att få lön för mödan. Lägga ner energi och se slutresultatet. Det är min belöning.

Lite förvirrande är det samtidigt som jag faktiskt är helt klar i huvudet. Och helt klar var jag står, med ett motsägelsefullt Tror jag. Tids nog faller dock alla bitar på plats, det får helt enkelt visa sig vad som händer och sker.
Människor är intressanta. Jag tycker det är fruktansvärt roligt att läsa av människor. Samtidigt är det underhållande att jag i vissa situationer har oerhört svårt för det. Saker som kanske är uppenbara för vem som helst är för mig obefintligt. Min blind-spot, so to speak.

Sway my way.

Va hende?!

På ett bananskal jag ramlade in, trots att blogg-grejen inte riktigt varit för mig.
Visst, jag har kollat en del bloggar sporadiskt. Väldigt sporadiskt.
Jag har aldrig förstått tjusningen med det hela.
Oftast handlar det om vad människor gjort om dagarna, hur de mår, vad som händer och hur de bearbetar olika svårigheter och problem.

Men ärligt talat, den informationen kan man ju få om man faktiskt pratar med personen i fråga.
Det är bara en till del som gör att människor slipper prata med varandra.
En del använder fenomenet för att snoka, hålla koll på människor, bli inspirerade och låta kreativiteten flöda på ett annat vis än innan. De är väl de bloggarna som kanske lockar mig mest, de praktiska. Om man nu kan kalla det för praktiskt. Jag sitter ju förvisso inte och söker aktivt efter denna typen av bloggar. Jag söker inte alls. Utan, såsom detta, ramlar jag in på ett bananskal.

Jag ska väl inte ljuga. Jag tycker trots allt att bloggandet fascinerar. Motsägelsefullt va?
Man blir lite lockad när man går in på någon sida och man ser xxxx.blogspot.com och klickar sig vidare, kikar och läser, kollar kommenter.
Det har blivit så stort, så utsträckt, på allas läppar och folk har(skrattretande nog) titeln Bloggare.
Alex Schulman, Blondin-Bella, Linda Rosing och listan kan göras längre.

Kanske kommer även jag tillhöra den skaran?
Nej, jag har nog inte riktigt orken att vara stressad över delen att uppdatera så mycket som möjligt för att få så många anhängare som möjligt som följer mig med andakt, som vill läsa vartenda litet ord som skrivs av Hr. Lovén.
Nej, det här kan vara första och sista inlägget. Men det är ju sånt man inte vet.
Jag ska inte lova något för trots att jag, som sagt, inte gillar hela fenomenet så sitter jag ändå här och skriver ett oerhört långt inlägg helt utan bakgrund och tanke.

På återseende?